Annons
Annons



Unreal


 

 

 

 

DSC09280DSC09285

Hur känns det att förlora någon? Den frågan fick jag häromdagen och stod handfallen. Att behöva sätta ord på sina känslor kan vara både skrämmande och göra väldigt ont. Ofta när jag pratar om mamma så dras jag tillbaka till den dagen då jag förlorade henne, paniken, stressen, förnekelsen, chocken. Det som fullständigt lamslog mig var just chocken. Det var första gången som jag kände att jag själv inte kunde styra min kropp, jag ville skrika men fick inte fram ett ord, jag gick framåt men förstod inte hur, jag lyssnade på läkarens ord och skakade bara på huvudet, det var som att allt bara surrade runt mig och att allt rörde sig i slowmotion. Min mamma var ju bra imorse, igår planerade vi vår Stockholmsresa.. hon vaknar snart.. hon vaknar snart gick genom mitt huvud som på repeat. Jag satt och stirrade på henne hela natten och lyssnade till respiratorn som gjorde att hennes kropp andades och hoppades att det där miraklet som händer på film skulle ske, att hon skulle slå upp ögonen, krama om mig och säga att allt blir bra. Jag höll hennes hand mot min mage där lilla Leonel växte och hoppades att hon på något sätt skulle känna det. Vi hade precis fått reda på att vi väntade ett lillasyskon till Jolie men jag hade inte hunnit säga något, ville vänta på tills när vi skulle ses i Sverige veckan efter så jag fick se hennes reaktion,jag fick aldrig berätta.  Att se min mamma ligga där och få orden, det finns ingenting vi kan göra..när hoppet släcks. Jag har aldrig känt mig så hjälplös och rädd i hela mitt liv. Att se när det sista andetaget tas och livet tar slut det gör så ont, så sjukt jäkla ont.

Så vad är svaret på frågan? Hur kändes det att förlora min mamma? Overkligt är kanske det ord som beskriver det bäst med efterföljande bergochdalbana av känslor.  Jag var/är arg,ledsen,förvirrad, jag grät, skrek, skakade, hade ångestattacker och satt tyst och stirrade ut i tomma intet. Det tog lång tid innan chocken släppte och då gjorde det ännu ondare. Jag försökte bita ihop för Jolie´s skull att hon inte skulle behöva se mig ledsen hela tiden. Jag grät mig igenom nätterna och kämpade för att andas på dagarna, kärleken och närheten från min lilla Jolie gjorde att jag var tvungen att leva, utan henne hade jag nog legat i sängen tills dess att Marcus kom från träningen.  Smärtan som kändes i min kropp var som tusen nålar samtidigt som jag var helt tom. Jag var trött men rädd för att sova, vaknade upp sjöblöt på natten och drömde mardrömmar. Dagen hon dog var det som att en del av mig försvann och jag tappade en del av mig själv. Jag kände mig trasig, tom och rädd… vem var jag om inte mamma fanns? Hon som alltid tog mitt parti,skrattade åt dåliga skämt, svarade i telefonen natt som dag och som alltid fick mig, M och Jolie att känna att vi var det absolut viktigaste på denna jord . Den ekande tomhet som jag kan känna är fortfarande något som slår ut mig totalt, bryter ner mig så att jag nästan inte får luft men jag tar mig framåt på något konstigt sätt.  Den som myntade utrycket tiden läker alla sår kan dock dra något gammalt över sig. Tiden läker INTE alla sår, såren finns kvar, känslorna finns kvar men tiden fortsätter gå öven om det i stunder känns som att den står still. Livet går framåt trots att jag ibland vill trycka på paus, gömma mig i ett rum och gråta tills jag inte orkar gråta mer. Det är som att sorgen slår till på nytt varje gång jag inser att mamma inte finns mer. Tre år senare är det första jag tänker alltid att jag ska ringa henne om något roligt/spännande/jobbigt hänt och då slår det mig som en käftsmäll att jag inte kan det. Livet fortsätter med glädje, kärlek,sorg och allt därtill och livet är fantastiskt det är det med sina fruktansvärda undantag. Jag önskar bara att hon fick vara här och uppleva allt med oss.

Ni är många som mailat/mailar och berättar era historier och det betyder SÅ mycket. Särskilt efter mamma gick bort fick jag fantastiska mail från läsare jag inte känner, som visade sitt stöd och berättade sina upplevelser av att förlora någon. Det var jobbigt att läsa men samtidigt hjälpte det mig framåt, att på något sätt få dela en sorg med någon annan. Jag ber också om ursäkt om jag inte svarat på alla mail men där och då var jag totalt lamslagen. För ett tag sedan fick jag ett mail från en läsare som ville ha hjälp med hur hon skulle stötta sin vän som förlorat en närstående. Sorg är väldigt individuellt men jag har försökt skriva ner lite råd som kanske kan vara en hjälp på vägen. Kärlek J 

 

Mina bästa råd till dig som vill stötta någon i sorg

  • Kontakta den som sörjer. Ring, maila, skriv, kom förbi, skicka blommor, videomeddelande eller vad som helst. I sorg behöver man närhet och stöd men orkar inte höra av sig själv. Ett sms med orden ; Jag tänker på dig och finns här kan ge mycket stöd.  Var inte tyst, försvinn inte utan hör av dig, gång på gån men förvänta dig inget svar tillbaka och kräv det absolut inte. Det viktiga för någon i sorg är att veta att du finns där.
  • Frågor som hur mår du kan bli störningsmoment snarare än att hjälpa till, när man förlorat någon mår man inte bra punkt.
  • Låt personen i sorg reagera som han /hon vill. Inget är rätt och inget är fel. Vill han /hon skrika gråta eller kanske bara vara tyst. Tvinga inte fram något utan vänta men var där och visa att du är där. LYSSNA
  • Använd inte frasen livet går vidare eller tiden läker alla sår. Ja vi alla förstår att livet går vidare men man vill inte höra det när man är ledsen och precis förlorat någon. Tiden läker inte alla sår, man måste däremot lära sig att leva med dom.
  • Ha tålamod, från ena dagen till den andra kan din vän behöva prata. Ta inte illa upp om han/hon inte orkar, försök igen och igen.
  • Visa dina känslor! Andras sorg kan öppna dörrar tills ens egna sorg. Våga vara ledsen och visa att du också sörjer, alla har rätt till sin sorg och ibland kan det vara skönt att få vara ledsen tillsammans med någon. Prata om personen, minnen, skratta gråt visa att personen betytt och kommer betyda något för dig.
  • Var där dag som natt. Ofta kommer sorgattacker när man minst anar det och när dom kommer är allt du kan göra att finnas där och visa att du vill finnas där så personen känner sig bekväm att ringa/höra av sig
  • Om du tycker det är svårt med hur du skall vara och vad du ska göra för att stötta så var ärlig och säg, jag vet inte hur jag ska stötta dig på bästa sätt men jag lovar att finnas där för dig.
  • Det är precis lika viktigt med stöd även en lång tid efter att man förlorat någon, känslan ”allas liv går vidare fast mitt står still” är svår att förklara. Sorg bearbetas över en lång tid och det är lika viktigt att få stöd då som precis efter att något gått bort.
  • När man gått igenom något svårt behöver man få prata, bearbeta,berätta gång på gång om och om igen kanske inte till en början men efter ett taf. Du behöver inte säga så mycket tillbaka om du har svårt att hitta orden ibland räcker det men en lång kram
  • Har personen barn? Ta med dom ut, lek med dom, ta med dom på en fika och låt personen få lite egentid i sin sorg.
TAGGAR
2 kommentarer | Translate
OM JOSIE

Josefine Ringblom Berg är en bloggande tvåbarnsmamma, fotbollsfru och textilekonom med passion för mode. I bloggen får ni följa med på allt från resor, fotbollsmatcher, shopping, dagislämningar, galor, dopp i kristallblå vatten och såklart ta del av Josefines välfyllda garderob och outfits. Josefine och hennes familj bor vid Atens riviera, men är man gift med en fotbollsspelare kan det svänga snabbt och bära av på nya äventyr i ett nytt land! Förfrågningar om samarbeten mailas till: alicia.sternin@aller.com



ARKIV



Annons




Annons

Laddar