Annons
Annons



Förlossningsberättelse Mateo


Marcus var iväg i Sverige med landslaget och varje minut gick jag på helspänn med nummer till halva landslaget redo att ringa upp när det skulle sätta igång. Jag hade känt förvärkar i någon vecka och trott flera gånger att det skulle vara på G, men icke. Efter diskussioner med läkaren ville de sätta igång mig under måndagen senast, kroppen var för trött och de trodde även att Mateo var väldigt stor och var lite fundersamma över det. Eftersom Marcus skulle vara tillbaka onsdag(7e september) så blev jag stressad då de helst ville ha igång mig innan och efter lite diskussioner med Marcus och läkaren så föreslogs helgen när vi även hade BF. Jag var redan stressad över att han inte skulle hinna hem om/när det satte igång så när han fick okej att åka hem på lördagkväll från Sverige togs beslutet att vi skulle försöka med en igångsättning då.

IMG_0554-4

På lördagen den 3e september pussade jag på barnen,kramade om svärmor och gick ut till min fina Ullis som agerade chaufför och stöd dagen till ära. Runt 17 rullade bilen mot sjukhuset, jag kände mig spänd och nervös. Kände av lite svaga värkar innan vi satte oss i bilen men tänkte inte så mycket mer på det, hade haft betydligt kraftigare förvärkar föregående vecka. Jag hade med mig en liten mindre väska med grejer till mig och bebis då jag egentligen inte visste vad som skulle hända eller om igångsättningen skulle fungera, det andra stod redo att plockas upp om jag skulle bli kvar.  Vi kom in till sjukhuset och jag fick åka ner till rum för undersökning, Ullis fick tyvärr inte vara kvar då det bara är mannen/partnern som får vara med under förlossningen..dock trodde den som tog emot oss att Ullis var min partner så vi kanske skulle kört på det haha.

In i ett förundersökningsrum där jag fick klä av mig och lägga mig på en brits, i samma stund fick jag meddelande av M att han var påväg till flygplatsen i Sverige.  När de kollade mig frågade huvudsköterskan nästan på direkten..har ditt vatten gått? (Jag trodde någon dag innan att vattnet hade börjat sippra men när jag var inne på koll kunde de inte se något) Det sipprar lite, du är redan på gång att föda barn varav jag började skratta. Jag kunde inte sluta skratta utan liksom bubblade av skratt varav sköterskorna också började skratta, dom undrade väl vad det här var för knäpp blondin. Vi ska ringa din doktor nu så du kan duscha av dig och klä på dig förlossningskläderna (Här har man sin egen doktor som kommer till förlossningen och är med hela tiden). Då blev jag lite stressad trots att Marcus var på g..tänk om det skulle gå jättefort nu med nummer 3? Jag pratade med min doktor i telefon som sa att de skulle sätta dropp för att få igång värkarna lite mer då jag under tidigare förlossningar haft väldigt lång öppningsfas. Det kändes tungt att vara själv men med mig i förlossningsrummet hade jag den fina ängeln i trä med ett kort på mamma och texten Änglar finns, Du är aldrig ensam. Den fick jag av min mammas bästa kompis och flera gånger under förlossningen tittade jag på bilden för att hämta styrka och energi, det kändes lite extra bra innan Marcus hunnit fram och som att hon ”var där”.

IMG_1141-2

Runt 19 rullades jag in i rullstol(fortfarande skrattandes) på förlossningen och mitt rum, min doktor anlände och gjorde highfive., jag hängde fortfarande inte med på att det var dags.  De satte in ett värkstimulerande dropp och värkarna satte igång ganska direkt. Marcus hade jag kontakt med via telefonen då det var wifi på hans flyg en liten tröst när han inte kunde vara där från början. När jag öppnade mig snabbt blev både han och jag ganska stressade även om ingen utav oss skrev det till varandra. Jag började få rejält ont och låg dår själv i mitt förlossningsrum och vände och vred mig, barnmorskan kom in och kände hur öppen jag var och kom tillbaka med läkaren som sa att nu är det dags att ta vattnet. hon hämtade en lång sticka som hon använda för att ”knäppa hål” på hinnorna. Riktigt konstig känsla och vattnet bara forsade, snabbt ökade värkarna ännu mer .

Marcus hade precis landat i Aten och hade ca 45 minuters bilresa till sjukhuset, VART ÄR HAN ville jag bara skrika. Jag vred mig som en mask vid varje värk och försökte med profylaxandningen som jag haft så god hjälp av tidigare men det hjälpte knappt. Strax innan 10 kom han in i förlossningsrummet min älskade man, i blå sjukhuskläder och ett förvirrat leende precis i samma stund som jag hade en värk. OJ har du så ont?? utbrast han och släppte väskan på golvet.  Ska vi ha barn nu? Nu kom värkarna utan paus och var helt okontrollerbara, andningen gick inte alls så bra som vid de andra två förlossningarna. Jag kunde andas genom första värken men sen när det kom en andra och en tredje utan paus kunde jag knappt andas och hela min kropp skakade. Jag kände hur Mateo borrade sig neråt så mycket tydligare än med Jolie och Leonel men det var som att kroppen stretade emot. Kroppens energi började ta slut trots att det gick fort men det var kanske snarare att den inte var i 100%ig form i slutet av graviditeten. Uppladdningen för förlossningen med mycket stress och andra omständigheter hade tömt mig på energi både fysiskt och psykiskt.

Nu var jag öppen runt 7-8 cm men smärtan var helt ohanterlig. Det går inte skrek jag upprepade gånger till Marcus, kroppen orkar inte. Det kändes som hela jag skulle explodera, benen darrade och jag höll mig fast med en krampaktigt tag i sängen. Håll min rumpa still skrek jag till Marcus, den skakade som att jag körde en megatwerk fast inte på ett läckert vis. Det pep till från maskinen som höll koll på bebis som började bli stressad, du måste försöka vara lugn sade sköterskan som kom in. Här var första gången som jag någonsin övervägde EDA, Marcus jag tror inte min kropp orkar sade jag till honom mellan värkarna. Jag vred mig som en speedad mask samtidigt som jag försökte andas genom värkarna utan något vidare lyckat försök. Känslan var helt annorlunda från tidigare gånger. Gemensamt med doktorn tog vi tillslut beslutet att sätta EDA, min kropp behövde en paus och kroppen var på helspänn och lilla Mateo hade inte kommit tillräckligt långt ner. Jag kände mig lite besviken över mitt beslut även om jag kände att det inte fanns något annat alternativ, två förlossningar utan EDA och på den sista skulle jag ta den? Doktorn övertalade mig lugnt om att ingen förlossning är den andra lik, han kände mig också ganska bra vid det här laget och sa, om du har så ont att du överväger EDA tycker jag att du ska ta den för jag vet att du inte ens hade funderat på den annars. Nu kom det tre värkar på raken utan paus och de var intensivare än någonsin. Vi gör det skrek jag under andra värken och snabbt var läkaren som skulle sätta epidural på plats. Först lokalbedövning och sen satte han epiduralen, du kommer snart att känna effekt sa den gulliga läkaren eller gud som jag också var beredd att kalla honom.

Min kropp slappnade äntligen av . Jag var i himmelriket och kunde för första gången under förlossningen ta en sekund att inse att snart har vi bebis där. Då kan börja trycka lite lätt nedåt vid värkarna så han kommer lite längre ner sade min doktor. Vi var ensamma i rummet en stund och jag sa till Marcus, doktorn hämta doktorn jag tror han kommer nu!! Marcus sprang ut efter doktorn och så var det fullt inne på vårt rum, på med två stora lampor, upp med mina ben på två stöd Can i Push Can I push skrek jag. Hold on Hold on fick jag till svar .Nono I have to push NOW men så var värken över och jag kände ingenting. Känslan av att jag plötsligt inte kände något i kombination med att det stod en massa människor mellan mina ben och stirrade gjorde att jag blev lite full i skratt. Men så kom en ny värk och jag krystade lätt. Vill du känna på huvudet frågade doktorn och det gjorde jag, så häftigt!!

Nästa värk kom ganska snabbt och när jag krystade kände jag hur huvudet gled ut. Då såg jag på läkarens min att något var ”fel”och jag skrek till honom ska jag fortsätta krysta??? Ja kan du det är det bra svarade han kort och jag krystade utan att ha någon värk varav resten av lillkillen kom ut. Då förstod vi att navelsträngen var virad runt halsen men ganska snabbt efter att doktorn virat loss den skrek Mateo ett dämpat lite lätt grymtande skrik. Navelsträngen satt fast och de fick klippa loss den och sen fick jag honom direkt upp på bröstet. Helt täckt av fosterfett och med lysande blodröda läppar låg han där helt perfekt. Jag mötte M´s blick och förstod ingenting.. Inte heller han verkade  förstå .. Men det var ju bara typ en krystvärk??

IMG_0555-2

 

Tack vare Edan så kunde min kropp slappna av och lilla Mateo komma ut snabbare, jag kunde ”styra” min kropp igen. Läkaren sa senare att det kunde gått illa om slutskedet tagit för lång tid och han åkt in och ut med navelsträngen så runt halsen alternativt att det hade blivit kejsarsnitt. Då kände jag att beslutet att ta EDA var helt rätt, och vilken skillnad det är med smärtlindring.. WOW. Jag mumlade något om med EDA kan jag föda hur många barn som helst varav jag såg hur det glimmade till i Marcus ögon. Inbilla dig inget mumlade jag med ett leende , nu har vi stängt ”butiken”!

De tog och torkade av lillkillen lite lätt och jag fick tillbaka honom, det tog en liten stund innan han tog bröstet men sen gick det bra. Sköterskan hämtade honom igen och gick iväg för att göra rent honom och väga, mäta och så skulle barnläkaren kolla honom . Ensamma läg vi där i förlossningsrummet och bara tittade på varandra..han var här! Marcus var där och för första gången på länge kunde jag slappna av, trots att jag försökt intala mig själv att det skulle vara okej att föda utan honom så insåg jag ganska snabbt under förlossningen att det inte alls hade gått och de tre timmarna innan han kom kändes som en evighet. Jag är så otroligt glad att han kunde komma hem och att förlossningen satte igång just då, med lite extra hjälp. Efter en stund kom de tillbaka med Mateo och vi rullades upp till vårt rum där vi fick några timmar tillsammans innan Marcus skulle åka tillbaka till Sverige och landslaget.

Processed with VSCO with b1 preset

Vår älskade lilla skatt kom 00:10 den 4 september, 3650 gram och 55 cm lång ren kärlek.

Mateo Leon Markus Berg

 

TAGGAR
6 kommentarer | Translate
OM JOSIE

Josefine Ringblom Berg är en bloggande tvåbarnsmamma, fotbollsfru och textilekonom med passion för mode. I bloggen får ni följa med på allt från resor, fotbollsmatcher, shopping, dagislämningar, galor, dopp i kristallblå vatten och såklart ta del av Josefines välfyllda garderob och outfits. Josefine och hennes familj bor vid Atens riviera, men är man gift med en fotbollsspelare kan det svänga snabbt och bära av på nya äventyr i ett nytt land! Förfrågningar om samarbeten mailas till: alicia.sternin@aller.com



ARKIV



Annons




Annons

Laddar